myawesometrip

Att ta sig hem från hanoi, bara det är ett äventyr i sig. Först gäller det att hitta rätt buss, vilket inte är lätt, hanoi är en stor stad, så hittar man inte rätt buss, så gäller det att hitta en buss som går till en stor bussstation där du vet att din buss går ifrån. när det är gjort så gäller det att lyckas ta rätt buss åt rätt håll, inte heller lätt när nästan ingen pratar engelska. En timme senare är du äntligen vid den stora buss stationen, om klockan är runt sju halv åtta så har du kanske tur och din buss står inne på stationen, är den senare än det så får du ta en taxi resten av vägen. du går på bussen, sitter på bussen som står still väldigt länge, efter som denna buss går ut från stan så var extra beredd att bli stirrad på, speciellt om du har lila hår och piercingar i ansiktet. Var sedan beredd på att folk försöker prata med dig och skrattar åt dig, medan du inte förstår något, försöker vara trevlig, samtidigt som du måste försöka hålla koll på vart någonstans mitt i allt detta damm och mörker du ska av. du tar dig tillslut av och måste gå längs en kolsvart, väl trafikerad väg i ett land där traffikregler inte existerar, en reflex är värt att införskaffa! Se sedan upp för de stora djupa hålen som är längs vägen! Du ramlar, faller pladask ner i gruset och dammet, är glad att du inte bröt benet och att ingen bil åkte förbi just då, skyndar dig upp och går vidare. kommer fram till en mindre väg som du svänger in på, fortfarande kolsvart, efter 5 minuter har du tur, det stannar en man på en moppe och erbjuder skjuss resten av vägen. ca 2h från och med du började leta buss så är du hemma! Kanske är värt att spendera pengar på en taxi nästa gång!

Så idag var det första riktiga dagen på volontär projektet, jag kom dit klockan nio, det är jag och två andra tjejer från peace house, där jag bor, jag hamnade i klassen med de äldre och lite mindre utvecklingsstörda barnen, medan de andra hamnade med de mindre och lite mer utvecklingstörda barnen (vilket jag hade föredragit, det är lättare att få kontakt med) dessa barn har lektioner, ingen utav lärarna pratar engelska. de pekar och visar att jag ska sitta och hjälpa en kille med hans skolarbete, vilket i stort sätt är omöjligt eftersom vi inte talar samma språk, men det är skrivstil och jag försöker peka vart han gjort fel och peka hur det ska se ut när det är rätt, så det går, men han tröttnar efter ett tag och vi bygger med lego istället, vilket går att göra utan att prata, en annan kille kommer fram med bokstäver och vi stavar våra namn, så barnen är väldigt söta. Sen får pojke nr 1 världens utbrott, skriker, gråter, sparkar, ja allt möjligt, han kräks till och med lite på golvet, ingen av lärarna gör något. En annan tjej får oxå då och då något som liknar panik attaker, men ingen gör något. Sen är det dags för yoga, jag är väldigt stel och barnen och lärarna skrattar åt mig, är man i vietnam, över huvudtaget i asien så får man vara beredd på att bli pekad på, stirrad på och skrattad åt. Sedan var det dags för lunch, och efter det var det vila, barnen sover rakt upp och ner på bänkarna och på golven. vilan är i två timmar, sen är det dags att äta lite igen och sedan vek vi lite pappers figurer och sen var det dags att gå hem.

Stället jag är påär helt okej, de har många lärare per barn och har bra material, ddet är bara det att man har olika sätt att se saker, här är det okej att slå barn till exempel.
Jag kan inte göra så mycket, de är redan 3 lärare för 15 barn och halva dagen hade de en vietnamesik volontär. så jag förstår inte riktigt vad de ska med mig till, visst är det intressant och jag kommer säkert lära mig en del, men det känns inte som om jag har så mycket att ge. men det blir nog bra, jag ska ge det en chans i alla fall och jag har ju betalat för 3 månader så det är bara att köra på.

hoppas ni har det bra hemma!
kram sara